Känna sanden mellan tårna när man går på stranden eller känna gräset kittla lite under fötterna är för mig en härlig känsla, en känsla av frihet. Jag har alltid tyckt om att gå barfota men det kan vara minst lika jobbigt som det kan vara en skön känsla. Att gå barfota på en stenig grusväg eller på stekhet asfalt är ingen härlig känsla och är därför jag inte har gått så mycket barfot som jag velat.

Jag har aldrig varit mycket för att springa långa sträckor, en del av det rotar sig i att mina ben aldrig riktigt klarat av stötarna från marken och jag har därför dragits med benhinneinflamation och andra smärtor i benet. Ett tag var det så illa att jag knappt kunde gå, inte ens med ordentliga löparskor som skulle ge mig en mjuk landning med foten. Jag åkte in och ut hos olika läkare och sjukgymnaster för att lista ut vad som var problem. Jag genomgick en mängd blodprov och röntgenbesök men ingen hittade någonting, tillslut sa en läkare till att mina besvär var kroniska och att det inte kunde göra något mer.